Jag har tagit mig tillbaka till Linuxdistarnas förlovade land. Ett återseende som på alla sätt är behagligt, faktum är att jag saknat en hel del av magin där man med ett enkelt musklick i pakethanteraren får exakt det program som man nyss läst spaltmeter om installerat och klart.
Så varför lämnade jag det då ifrån början? Tja, efter 10 år bakom samma pingvin (om än i olika smaker, en linux-dist är en linux-dist är en linux-dist oavsett hur skrivbordet och loggan ser ut) var det dags att testa på vad som kallas "just works".
Eftersom jag tvingas till att hacka windows XP och Vista på jobbet vet jag att "just works" i den tappningen har vissa sidoeffekter. Även om blåskärmen är borta är det samma seghet och samma stela klumpighet och total avsaknad av vettiga program vid en ren installation. För mig en miljö som rimmar illa med min kretivitet.
Så jag gav mig på en mac. En liten mac, men med alla de muskler man kunde få för pengar under locket. Mac är trevligt, allt är snyggt, tillrättalagt och apples programvara är sannerligen byggd för enkelhet, startsträckorna är väldigt korta. Det visar sig snarare att lösningen på det uppkomna problemet är för enkel för den ovane varför en dumstrut av voluminösa mått får träs på skallen alltsom oftast.
Ändock, en mac är inte linux. Visst kan man installera macports och få samma apt-get känsla i en terminal men det är ett par saker som gör att OSX inte är en Linux-dist. En av de sakerna är att många öppna program och projekt faktiskt inte finns för OSX. Det kan synas mystiskt att ett program finns för linux och windows men inte för OSX, då det i alla fall är "hederlig" unix. Och jo, det är konstigt men det är i alla fall sant. Jag stötte på nämnda fenomen senast igår när jag vibrerande av glädje surfade åstad för att dra ner ett exemplar av Openbravo, ett väldigt lovande affärssystem som nått mig ryktesvägen. Väl framme på sourceforge grusades snart min glädjeyra då jag endast kunde finna versioner för windows, bsd, linux och solaris..
Så idag åkte VMWareFusion in på Leoparden och jag riggade raskt en Ubuntu Gutsy. Ubuntu har kommit långt, för hemanvändaren är det den linuxsmak jag skulle rekommendera utan tvekan, om inte annat på grund av den fantastiska rörelse som byggts upp runt denna relativt unga distribution. Jag minns när jag installerade vad som då hette "Warty Warthog" för snart fyra år sedan, en då relativt okänd spelare och kan idag bara konstatera att Canonical verkligen lyckats. Idag sköter ubuntu det mesta vid installationen och gör den inte det svämmar internet över av communities med hjälpsamma människor villiga att leda den mest bortkomne i handen. Tillika, vilket kanske är mer anmärkningsvärt, finns det gott om böcker om just ubuntu att köpa för att lära sig hantera systemet den grundliga vägen. Det torde, trots allt, vara en hänvisning om att varumärket faktiskt kan vara på väg att bli bekant för gemene man, något som "slackware" och "debian" knappast kan sägas vara.
Ubuntu är på väg, det har kanke bara börjat sin färd trots att det redan kommit så långt? 2008 blir ett spännanade år tror jag bestämt.
Men nu - dags för Openbravo, vilket jag garanterat återkommer till...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar